Roland Olsson

Mitt fotointresse föddes redan i tonåren sent 50-tal. Min första kamera blev en enkel bälgkamera med vilken jag skaffade mig mina första lärospån i fotograferandet.

Att göra mina bilder själv ansåg jag vara en självklarhet, dessutom billigare, varför jag redan från början lärde mig framkalla och kopiera. Svartvitt gällde på den tiden och mina första motiv blev kompisar och framför allt mina syskon.

Eftersom jag redan i tidigare år hade ett stort intresse för naturen, väckt genom långa strövtåg i hemmaskogarna, började jag snart ta med kameran ut på mina vandringar. Genast upptäckte jag den enkla kamerans begränsningar, speciellt var den omöjlig till närbilder.

Efter ihärdigt sparande kunde jag så småningom inköpa min första ”riktiga kamera”, en enögd spegelreflex, Edixa Reflex, till ett pris av tre bruttomånadslöner. Det var en stor summa pengar på den tiden, men genom att övertala mina föräldrar om att få ”bo lite billigare”hemma fixade det sig ändå.

Med Edixa fick fotograferingen en ny dimension. Jag kunde nu ta bilder på insekter, blommor och med ett hembyggt teleobjektiv t.o.m. fåglar, åtminstone de halvtama.

När första vintern med min nya klenod inföll fick jag en chock, kameran fungerade inte vid minsta köldgrad. Slutaren låste sig allt som oftast, och funkade den någon gång exponerade den totalt fel. In på service, men ingenting hjälpte. Slut på all vinterfotografering.

Efter ett par år bytte jag ut Edixan mot en japansk kamera, en Asahi Pentax. Den fungerade bättre varför den blev min följeslagare flera år. Till Pentaxen inköpte jag så småningom både vidvinkel- och teleobjektiv. Efter att jag bildat familj i slutet av 60-talet utökade jag mitt kamerainnehav med ytterligare en kamera, en Leica M2 med två objektiv. På så sätt blev det familjefotografering med Leica och natur med Pentax.

Fortfarande plåtade jag mest i svartvitt, men efterhand vaknade intresset för färg och kamerorna laddades alltmer med färgfilm.

Under reklamens påverkan och en del sneglande mot de ”stora fotograferna” föll jag för uttrycket ”färg skall plåtas med Nikon”, varför jag så småningom bytte ut min gamla fotoutrustning mot en Nikon dito.

Nu trodde man att bilderna skulle bli ännu bättre, med så blev det knappast. En viktig upptäckt: bra bilder har inte med kameravalet att göra, bra bilder skapas av människan bakom kameran. En dålig författare skriver inte bättre böcker om han köper dyrare skrivmaskin eller dator.

Nikon-utrustningen utökades efterhand med ytterligare ett par kamerahus plus ett antal objektiv och användes i många år.

Numera fotograferar jag till nittio procent i färg och fotoutrustningen har bytts ut ännu en gång och består i dag av Canons autofocussystem med optik från 16 till 400mm.

Förutom av naturen i sig själv har jag under årens lopp inspirerats av ett flertal fotografer och naturmänniskor, böcker och tidningar. Min första fotolärobok blev K.O. Sjöströms ”AMATÖRFOTOGRAFEN”, en knastertorr lärobok nästan helt utan bilder, men med massor av teori. Jag pluggade ändå in den från pärm till pärm och fick en bra grund att stå på när det gällde det fototekniska,-tid-bländare-skärpedjup m.m.

Min nästa lärobok blev Svante Lundgrens ”KAMERAN I NATUREN”.

Den gav mig en riktig kick och blev ett tag min lilla ”bibel”.

Under alla år har jag dessutom läst de flesta svenska fototidningar och har därmed också inspirerats och lärt mig mycket. Dagens största inspirationskällor är ett antal svenska och utländska naturfotografer som t.ex. Tore Hagman, Anders Geidermark, Jan Töve, Jan-Peter Lahall, Don Getty, Frans Lanting och Fritz Pölking.